The Mummy Demastered (2025)

När spelet är överlägsen filmen det baseras på.

Kommer du ihåg filmen Mumien? Nej, alltså inte filmen från 90-talet. Ja, den och dess uppföljare var jättebra och ja, det stämmer, de sjabblade till det med den sista filmen, men ändå, det var en kul trilogi och de första två filmerna har en underbar kemi mellan Brendan Fraser och Rachel Weisz och... oj....
Ähum. Som jag skrev, inte de filmerna. Jag menar Mumien med Tom Cruise (typ 60 år gammal vid det laget) i huvudrollen från 2017. Kommer du ihåg den?

Den var en flopp.

Men konstigt nog så släpptes några månader senare en adaption av filmen i form av ett Metroidvania-spel. Spelet heter The Mummy Demastered och är från Wayforward, studion bakom Shantae-serien.
Till skillnad från filmen, som med sina sex olika manusförfattare och en Tom Cruise utan vare sig koppel eller munkorg slutade i en enda röra, är spelets fokus glasklart. Det vill vara en återgång till gamla tider, en hommage till klassiker som Super Metroid och Symphony of the Night, en dekonstuktion av något nytt till något gammalt. Det känns annars lite fel i tiden. Pixel Art-adaptioner av actionfilmer var något som hände på gamla tiders konsoler, som Super Nintendo och GameBoy Advance, men att det skulle hända 2017?
Det sticker ut.

Till skillnad från de flesta sådana adaptioner är det inte alls ett dåligt spel. Intrycket är från första början positivt. Precis som i Wayforwards andra verk är det ett spel med riktigt fin pixelgrafik och särskilt dess stortartade bakgrundskonst gör att miljöerna känns stora, färggranna och levande, även om de rent tekniskt inte skiljer sig nämnbart från vad du kan förvänta dig i vilket annat Metroidvania som helst. Ljuddesignen är också bra, även om jag inte skulle kalla den särskilt minnesvärd. Dina vapen låter ungefär som du kan förvänta dig, musiken rullar på fint men det är inget som fastnar i hörselgångarna efter att jag lagt ner kontrollen.

Det enda bra inslaget från The Mummy (2017) var mumien Ahmanet själv spelad av Sofia Boutella och likt i filmen är hon i spelet din huvudsakliga motståndare och den som driver handlingen framåt. Du spenderar spelet med att jaga och försöka sätta stopp på henne medan hon går från att vara en zombie, till en något mindre ruttnande varelse som vid varje nytt möte frammanar alltmer kraftfulla, enorma monster för att sinka dig. Spelet utspelar sig i England men mestadels under jorden så som i kryptor och kloaker och när du väl får besöka Londons gator är Ahmanets förbannelse på god väg att begrava staden i sand. Själv är du en anonym agent i Russel Crowes... jag menar Dr. Jekyll Henrys Prodigium, en organisation rustad till tänderna för att sätta stopp på ondskans makter. Spelet följer därmed inte filmens handling till punkt och pricka utan är en alternativ historia i samma universum men där Tom Cruise inte finns.

Mekaniskt sett är det inte mycket som är nytt. Uppgraderingarna består av de vanliga höghoppet, förmågan att simma under vatten, en dash som i princip fungerar som ett ännu högre skutt samt förmågan att kunna klättra i tak. Istället skiljer sig The Mummy Demastered från sina förlagor i vilka vapen du kan panga, skjuta, grilla och spränga med.
Vi pratar den vanliga kulsprutan och hagelgeväret, men senare också harpungevär och raket- och eldkastare. Spelet låter dig bära två olika kraftfullare vapen samtidig och låter dig också välja mellan tre olika granattyper. Pangandet och pepprandet får ett stort fokus men fiendernas rörelsemönster och beteenden blir aldrig riktigt intressanta nog för att göra annat än att springa, hoppa och skjuta.

Om du väl skulle dö kommer du fortsätta spelet som en annan anonym agent som kan plocka på sig föregående agents utrustning genom att döda den nu zombifierade versionen av ditt föregående jag (ett inslag Wayforward verkar både ha blivit influerat till från det samtida Hollow Knight såväl som deras egna tidigare spel Aliens Infestation). Det är ett sätt att göra din död mer ödesdiger, men det hade varit intressantare om det inte var så att du också har oändligt med liv att leka med. Dock var den enda gång jag dog i spelets början då det visade sig bero på en bugg som dykt upp först på senare år. På nyare skärmar med högre FPS kommer fienderna nämligen röra sig extremt jäktigt om du inte begränsar spelets uppdateringsfrekvens till 60 fps i ditt grafikkorts inställningar.

Spelet är kort och klockar in på runt 4 timmars speltid för att nå 100%. Själv tappade jag lusten att göra det vid en andra omspelning och fastnade nånstans runt 95%, då spelets karta inte visar var rummens "dörrar" är placerade och det blir då fort blir omständigt att leta reda på områden och hemligheter du kan ha missat.
Till syvende och sist är The Mummy Demastered ändå värt att spela. Det ser riktigt vackert ut och är en återgång till gamla dagar, även om det också hade tjänat på att våga sig på några fler egna grepp i en genre som annars riskerar att kännas tjatig.

Jag måste erkänna att jag har en svaghet till konceptet med att demastra något, att göra en "gammal" version av något nytt, i det här fallet en högkostnadsfilm till ett pittoreskt litet pixelkonst-spel, men det finns också så många andra saker jag hellre velat se en demaster på än just Mumien från 2017. Att spelet ens finns överhuvudtaget och hur det gick till känns nästan som en mer intressant historia än spelet självt och jag undrar om vi kommer få se något liknande igen.

Spelet spelat på Steam. Finns också på Playstation 4, Xbox One och Nintendo Switch.